Barn som medforskare

Det outsagda mellan barn och föräldrar arbetar med expertgrupper, som en form av medforskande. Här följer några rader om vad forskningen säger om att arbeta med barn som forskningspartners.

En forskare som sedan 1980-talet jobbat tillsammans med barn inom datordesign är Allison Druin. På hennes universitet i USA har man etablerade möten med barn minst två gånger i veckan. Allra bäst tycker hon att det fungerar när någon kommer med en idé som hela gruppen – barn och vuxna – sedan arbetar vidare med tillsammans.

Barn som samarbetspartner i designforskning delar Druin in i:

  • Användare: ett exempel är när forskare observerar hur barn söker information.
  • Testare: t ex när barn gör en insats under specifika steg i framtagandet av en produkt.
  • Informanter: barnen släpps in I vissa stadier och ger information som bara barnen har.
  • Designpartner: en mer jämbördig status med forskaren, även om dessa alltid sätter villkoren för när, hur och varför barn deltar.

Att vara partner fungerar heller inte i alla projekt. Vilken form av medverkan man väljer beror på projektets utformning. Ett dilemma hon sett i samarbetet med barn är att vissa forskare tenderar att bli sårade av barnens ärlighet.

En annan beskrivning av medforskande barn finns i Debra Levin Gelmans Design for Kids från 2014. Även Gelman har barn som forskningspartners och har bland annat rekryterat dem i skolor och ute i lekparker. Ersättningen till barnen ska vara i samma nivå som det vuxna får, men kan vara i form av presentkort istället för pengar.

Liksom Druin säger Gelman att barngrupperna fungerar bäst vid idégenerering. Att komma in i efterhand som utvärderare fungerar inte lika bra.

Att arbeta tillsammans med barn kräver stor flexibilitet. 2–4-åringar kan forskare observera genom att leka med dem. Ska man prata med så små barn måste föräldrarna vara med.

Även för äldre barn kan det behövas föräldranärvaro för att barnen ska känna sig trygga. Men då finns risk att föräldrar omformulerar forskarens frågor till barnen – eller ännu värre: försöker få barnen att svara ”rätt”. Föräldrar är välkomna som assistenter, men inte som deltagare.

6–8-åringar pratar gärna och fritt, även om de pojkar Gelman mött hemma i USA är blygare än flickorna. Äldre barn bekymrar sig mer om att vara coola osv. De kan behöva stöd i att inte tycka saker de säger är pinsamma. 8–10-åringar är kreativa och ritar gärna egna skisser på hur de vill det. Att låta barnen själva visa saker är bättre än den klassiska fråga-svar-metoden.

När man ändå ber dem berätta kan man börja öppet med vad de gör på sin iPad och om föräldrarna satt upp några regler. Men forskarfrågorna får inte vara för ”dumma”, då förloras lätt förtroendet.

Om man frågor hur kompisar eller småsyskon gör kan man få fram lite mer negativa synpunkter. Abstrakta frågor får ofta bra svar, eftersom barnen anstränger sig att svara på ett genomtänkt och moget sätt.

Gelmans praktiska tips inför medforskning med barn är att inte ha pass längre än 15 minuter. Därefter kan man rotera i olika rum för vila, intervjuer, tester osv. Hon har också goda erfarenheter av att låta barnen själva leda forskningsmöten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s